Ödesverifiering 2.0
Min fredag, den 17:e Oktober, enligt Expressens astrolog Heikki Vesa
”Det kan bli aktuellt med en tillfällig förändring på ditt arbete nu. Det ser dock bra ut, och det blir nog trivsamt på ditt arbete. Du orkar det mesta. Någon kan komma och kräva dig på pengar. Spela snålt.”
Min fredag, den 17:e Oktober, enligt mig:
Jag vaknar omkring klockan tre på dagen. Det första jag gör är att ägna några minuter åt att försöka somna om. Efter att ha misslyckats med detta ägnar jag ytterligare några minuter åt att försöka vakna tillräckligt mycket för att orka gå upp ur min säng. Klockan är omkring tjugo över tre när jag slutligen lyckas resa min kropp upp i lodrätt position.
1. Det kan bli aktuellt med en tillfällig förändring på ditt arbete nu.
Jag arbetar inte på fredagar. Min chef ville visserligen att jag skulle komma in och ”jobba extra” den här dagen. Eller, rättare sagt: han krävde det i förtäckta ordalag, då han lät mig förstå att han ”förväntade sig” att jag skulle jobba. Mina planer för idag innefattade emellertid inte något som helst lönearbete, varför jag såg till att slippa undan, vilket jag förövrigt gjort de senaste två fredagarna också. Min chef accepterar i regel inte att man står över extrajobbet utan någon mycket bra ursäkt. Min mycket goda ursäkt den här veckan var att jag ”skulle till London”. När min chef undrade hur länge jag skulle vara där, drog jag till med ”över helgen”. Detta var visserligen inte sant, men kunde mycket väl ha varit det; jag har faktiskt en kompis, Eric, som bor i London, och som jag länge planerat att hälsa på. Varför skulle jag inte kunna ha åkt den här helgen? Faktum är att jag faktiskt kollade lite flygpriser över nätet tidigare i veckan, men avskrev planerna på att resa i ett tidigt stadium, då jag helt enkelt var för fattig för att kunna köpa en biljett.
Inte för att jag saknar saker att göra denna dag: nej, tvärtom har jag en mängd viktiga ärenden att uträtta. Det första gör sig påmint när jag går över mitt lägenhetsgolv och mängder av damm, smulor och smuts av odefinierbart ursprung fastnar under mina fotsulor: jag måste dammsuga. Jag känner att detta inte är något som kan vänta till ”efter frukost” eller ”till senare”, det är något som måste tas itu med nu. Alltså tar jag fram dammsugaren, kopplar in strömsladden och sätter igång.
Precis som med alla andra husliga sysslor, att diska och tvätta och så vidare, är det inte så värst tråkigt när man väl kommit igång. Jag hinner dock bara ungefär halvvägs genom mitt sovrum/vardagsrum innan dammsugaren lägger av. Utan förvarning upphör den att suga. Jag provar de universala knepen för att få all strulande teknologi att fungera: jag trycker på alla knappar och reglage i olika ordningsföljd, drar ut strömsladden och sätter i den igen. Inget av knepen ger något resultat. Jag kollar dammpåsen, men den är inte ens halvfull, så den kan inte heller vara orsaken till avbrottet. Jag provar trots detta att ta ur påsen och sedan sätta i den igen – men det hjälper inte, dammsugaren är alltjämt livlös.
När jag återigen börjar trycka på städmaskinens knappar, allt mer desperat och hårdhänt, lägger jag märke till att två små lampor på ovansidan av dammsugaren blinkar omväxlande. Det finns symboler på lamporna: den ena ser ut att vara en trött, eller möjligtvis drogad smiley, den andra ser ut som en vattenkran ovanför något slags rektangulärt kar. Jag har ingen aning om vad symbolerna betyder, än mindre vad de manar mig att göra för att råda bot på dammsugarens tillstånd – är dammsugaren trött och behöver bada? Jag tar min mobil och ringer min far, som gav mig dammsugaren i begagnat skick och utan manual, då han och min mor skaffade en ny, tystare modell (Den jag fick låter ungefär som ett halvkvävt, skrikande barn med svår astma, vilket turligt nog är den enda nackdelen med maskinen – den suger mycket bra, eller: den gjorde det fram tills alldeles nyss). Medan signalerna går fram tänker jag att min far måste veta vad symbolerna betyder, och om han inte vet det, så har han förhoppningsvis manualen nära till hands. Men min far svarar inte, och efter att ha hört det ”Hej, ni har kommit till…” som inleder hans mobilsvar lägger jag på. Jag ringer hem till mina föräldrar, men ingen svarar där heller. Jag funderar på att skicka ett SMS till min far, men efter att ha insett att jag inte kan förklara den komplexa situationen inom ramen för ett kort textmeddelande bestämmer jag mig helt enkelt för att ge upp.
Jag låter dammsugaren ligga där den ligger, och går in i mitt kök. Där tillagar jag en frukost bestående av stekta ägg, bröd, ost och ketchup. Till detta dricker jag apelsinjuice. Maten och drycken blandas i min magsäck och jag upplever en behaglig mättnadskänsla.
Jag känner mig nu stärkt, och redo att ta itu med nästa viktiga uppgift för dagen: att få min cykel lagad. Jag tar på mig kläder, och går ut på gården, där min cykel står parkerad. Den är i sorgligt skick: framhjulet är punkterat, ringklockan saknar den kåpa av metall som behövs för att kunna åstadkomma det plingande ljudet, vajern till handbromsen är delvis avsliten, och själva handbromsgreppet hänger löst, växeldosan är ur funktion och har förlorat skivan med nummer på, bakhjulet är skevt och saknar en ansenlig mängd ekrar, sadeln är sprucken, och de cykelljus som det finns hållare för på styret respektive pakethållaren gapar tomma, då lamporna sedan länge är stulna.
Jag leder cykeln ut från gården och går med den bort till den arabiske cykelmakare som finns fyra kvarter bort. Det finns visserligen en turkisk cykelmakare precis runt hörnet från där jag bor, men honom bojkottar jag, alltsedan han för några år sedan, i en makalös demonstration av inkompetens, misslyckades med att laga en vanlig punktering, inte bara en, utan två gånger i rad, vilket fick till följd att jag tvingades lämna in cykeln för lagning tre gånger på tre dagar. Den tredje gången lämnade jag in den hos den cykelmakare jag nu är på väg till, och fick då slutligen punkteringen ordentligt fixad.
Cykelmakaren, som jag tror heter Muhammed, tar en titt på min cykel, grinar illa, som om synen orsakade honom själslig smärta, och undrar vad jag vill ha lagat. Jag förklarar att jag tänker slå på stort den här gången, och inte bara åtgärda det punkterade framhjulet, utan även det skeva och ekersaknande bakhjulet. Muhammed fingrar på växeldosan medan jag talar, och för den lilla spaken fram och tillbaks. Den glider utan motstånd, eftersom växlarna är helt ur funktion. Han tittar på mig med smärtad min, och säger ”Titta sönder”, vilket jag antar är nysvenska för ”Titta, den är sönder”. Men växlarna har jag inte råd att åtgärda den här gången, och jag vet dessutom att cykeln går att använda utan dem – den har gått in i något slags en-växel-läge, som funkar tills vidare. När Muhammed förstått att jag inte bryr mig om att laga växlarna, går han över till att syna framhjulet. Däcket är sprucket på flera ställen. Han pekar på en av de större sprickorna, och säger ”Titta måste byta”. Jag antar att däckbytet är ofrånkomligt, så jag går med på ett sådant, och förhandlar därefter fram ett dugligt pris för hela reparationen. Vi tar i hand som för att markera att vi är överrens om affären, och jag får reda på att jag kan hämta ut cykeln tidigast klockan tolv imorgon.
Nöjd över att åtminstone ha fått en ordentlig sak uträttad under dagen ger jag mig till fots iväg upp genom stan, utan något särskilt mål. Vädret är relativt milt, och mitt liv känns tämligen meningslöst, vilket är en ganska behaglig känsla.
2. Det ser dock bra ut, och det blir nog trivsamt på ditt arbete.
Efter att ha gått omkring planlöst i några timmar blir jag hungrig. Jag känner mig inte tillräckligt hungrig för att äta middag, men en macka skulle sitta fint, så jag ser mig om efter ett ställe som kan tänkas servera något i den vägen. Jag befinner mig precis vid Kungsgatan, och får syn på det nyöppnade kaféet ”Coffee Lounge”, belägen i den källare där det sunkiga gymnasistfiket Vinylcaféet tidigare fanns inhyst. Jag kommer omedelbart att tänka på den gången jag knullade inne på Vinylcaféet.
Det måste vara minst tre år sen nu. En fredagskväll gick jag av en händelse förbi, såg att det lyste därinne trots att det borde vara stängt, och tittade in genom fönstren. Inne i lokalen satt en tjej jag kände, som jobbade på kaféet, och drack öl med kompis. Tjejen fick syn på mig, jag blev inbjuden, och någon timme senare hade vi två fullbordat samlag i en soffa i ett av de bakre rummen. Ett minne som visserligen är en smula upphetsande men ändå lite skamligt. Inget jag skulle berätta för vem som helst med andra ord. Den där tjejen åkte förövrigt senare till Barcelona, och var där i några månader, hon jobbade som au pair eller nåt åt det hållet. När hon kom hem igen hade hon av någon anledning gått upp riktigt mycket i vikt – hon hade blivit direkt fet. Givetvis knullade jag även den feta upplagan av henne, men när jag nu tänker tillbaka och jämför liggen måste jag tillstå att jag definitivt föredrog henne som smal. Jag bestämmer mig hursomhelst för att ära ”Coffee Lounge” med ett besök, av nostalgiska skäl om inte annat.
I samma stund som jag kommer in ångrar jag mig: den i tegel-vitt-och-svart inredda och skarpt upplysta ”loungen” är helt tom och knäpptyst. Bakom disken står en man i trettiofemårsåldern tillsammans med en äldre kvinna som skulle kunna vara hans mor, eller till och med farmor. De har bägge förkläden på sig, och stirrar på mig med en blandning av förväntan och desperation. ”Jaha, vad får det lov att vara?” frågar mannen innan jag hinner vända mig om och gå ut. ”Ehh… mackor? Har ni det eller?” frågar jag.
Fyrtiofem minuter senare har jag nästan lyckats trycka i mig hela den äckliga mozzarellabaguette som jag betalat 55 kronor för. Egentligen är det inte själva smaken som det är fel på, det är vetskapen om att det är den gamla kvinnan som har tillrett den. Av någon anledning har jag svårt för mat lagad av äldre personer, i synnerhet av gamla kvinnor. Det finns liksom något slappt och svagt över maten de lagar. Min farmors och mormors kokkonst kan jag stå ut med, men så fort det är andra gamla människor, utanför släkten, som ligger bakom en rätt, förlorar jag aptiten. Jag lämnar de sista resterna av baguetten på tallriken, reser mig upp och lämnar ”Coffee Lounge”.
Klockan har hunnit bli sju på kvällen och jag inser att jag missat Systembolagets stängningstid, så jag börjar gå hemåt. När jag går längs med Bergsgatan får jag ett SMS. Det är från Elma. Hon skriver:
"Hej Christer. Jag har bjudit in Jörgen att vara min bögkompis ikväll. Vi ska titta på Idol och diskutera vilken kille som är snyggast. Vill du vara med?”
När jag läst meddelandet väller irritationen över att bli kallad ”Christer” genast upp inom mig. Först och främst eftersom jag inte heter så, och därtill för att jag avskyr det namnet. En gång på gymnasiet slog jag faktiskt en av mina bästa vänner i ansiktet för att han kallade mig just ”Christer”. Det hände på en fest med nynazisttema (ett tema som tog sig uttryck i att vi pietetsfullt ritade hakkors på varenda en av alla de fyrtio till femtio starkölsburkar vi bunkrat upp med). Kompisen jag slog var förövrigt värd för festen, och förutom att slå honom i huvudet spydde jag även på hans toalett och däckade i hans soffa. Jag slogs också med två andra kompisar, kastade en biljardboll i magen på en tredje och brottades med en fjärde (som försökte få mig att sluta slåss). Det är inget trevligt minne, och en våg av skam sköljer över mig när jag tänker på det. Jag tröstar mig med tanken att det säkert inte är någon som minns den där kvällen, och jag tänker heller inte påminna dem som glömt.
Jag börjar skriva ett svars-SMS till Elma, inlett med ”1) Jag heter inte Christer 2) Du är en hora 3)”. Jag funderar ett tag över vad jag ska skriva på punkt tre, men känner mig plötsligt väldigt barnslig, och raderar det jag skrivit. Det slår mig att jag inte har sett årets upplaga av Idol, och följaktligen inte har någon aning om hur snygga de killar som deltar är, vilket leder mig vidare i funderingar kring vilken kille som egentligen har varit den snyggaste att delta i tävlingen genom åren. Personligen har jag alltid tyckt att Darin varit underskattad som skönhet. Många vill hävda att det endast var fjortonåriga flickor som uppskattade hans utseendes estetik, men i min bok står han sig väl i konkurrens även med senare, mer vedertagna snyggingar som Måns Zelmerlöv. Även Tokyo-Danny får anses vara underskattad i de här sammanhangen, och skulle lätt ta sig in på min topp-fem-lista. Jag bestämmer mig för att vara med på Idolbögkvällen, och ska precis till att skriva detta i ett SMS, när jag kommer ihåg att jag tidigare i veckan tackat ja till att ”dricka en öl” med Jenny ikväll, och skriver därför ett SMS till Elma om att jag ”kanske kommer”.
En och en halv timme senare, efter att jag kommit hem, lagat till och ätit en ordentlig middag bestående av tortellini med morötter och ketchup, vilken intogs med en Zubr folköl, ringer jag Jenny. Det visar sig att hon sitter och tittar på Idol tillsammans med Niklas. Niklas är hennes före detta pojkvän och nuvarande bäste killkompis. Numera är Jenny tillsammans med Robert, som även är Niklas kompis. Jag har legat med Jenny, men kände varken Niklas eller Robert innan jag lärde känna Jenny.
Jag får reda på att Jenny och Niklas ”antagligen” ska gå ut och dricka öl ”ganska snart”. Det slår mig att klockan börjar närma sig nio, och att Idol pågått i över fyrtio minuter, så jag säger åt Jenny att ringa mig när de ska gå ut. Därefter börjar jag göra mig redo för att gå till Elma.
3. Du orkar det mesta.
När jag går in på Brobygatans Livs är klockan fem i halv tio, och Idol är slut om fem minuter. Jag sliter åt mig ett sexpack folköl av märket Oranjeboom, och ställer mig i kö för att betala. Framför mig står en medelålders arabisk man och utbyter gutturala kraxanden med mannen bakom disken. Det verkar inte försiggå någon affärsverksamhet de två emellan, snarare tycks det vara frågan om ett familjärt samtal om det ena och det andra. Efter att ha väntat i en halv minut på någon förändring i situationen, utan att någon sådan skett, ställer jag mig bredvid mannen framför, lägger upp sexpacket på disken och stirrar på butiksbiträdet. Han uppmärksammar motvilligt min närvaro med en irriterad blick, uppenbarligen förargad över att jag vågar störa det djupt personliga och ytterst viktiga samtal han är inbegripen i, men vänder sig sedan åter mot sin vän och påbörjar en serenad av vad jag antar är varma och hjärtliga avskedskraxanden. Ytterligare en halv minut passerar innan mannen bredvid mig slutligen går, och det blir min tur att betala. Förutom sexpacket köper jag ett paket Marlboro Light och lämnar butiken.
Medan jag går den sista biten till Elma, rökandes en Marlboro Light, tänker jag på vilka jag känner som bor här på Brobygatan, och hur jag känner dem. Alla tycks de vara bekantskaper relaterade till sex och/eller bloggande; Eda bor här, henne har jag knullat med och även bloggat om, Narlene bor här, henne har jag nästan knullat med och bloggat om, Elma har jag visserligen aldrig knullat med, men hon har varit tillsammans med Jörgen (och därmed knullat med honom) som i sin tur knullat med Jenny, som i sin tur knullat med mig – och den sistnämnde har jag definitivt bloggat om. Jörgen har dessutom knullat med Narlene, men det har ju egentligen inget med saken att göra.
När jag kommer hem till Elma har Idol precis tagit slut. Jörgen sitter utsträckt i en av Elmas fåtöljer, och Elma sitter uppkrupen i en soffa och dricker vin. Jörgen dricker Coca Cola ur en tvålitersflaska. Han var hos läkaren nyligen, för att undersöka varför han hade konstant ont i korsryggen och varför hans fötter, ben, röv och kuk var konstant somnade. Läkaren misstänkte först diskbråck, men ställde till slut diagnosen B12-brist. Att Jörgen dricker Coca Cola har emellertid inget med B12-bristen att göra: efter att läkaren kontrollerat hans blodtryck, och bett honom att ”ärligt” svara på frågan om hur mycket han drack ”egentligen”, fick Jörgen även reda på att han led av alkoholism. Läkaren konstaterade åtminstone att det var ”direkt livsfarligt” att dricka så mycket som Jörgen gjorde, och rådde honom att drastiskt skära ner på sitt alkoholintag, vilket han nu också tycks ha gjort. Allt detta vet jag eftersom Jörgen berättade det för mig över MSN för några dagar sedan.
Jag slår mig ner i soffan bredvid Elma, tänder en Marlboro Light och öppnar en Oranjeboom. Eftersom Idol är slut kan vi inte längre diskutera vilken kille som är snyggast i tävlingen, så vi börjar dryfta vilket annat tidsfördriv vi ska ta till för att få kvällen att passera så friktionsfritt som möjligt. Till slut faller valet på introtävling. Det är jag och Jörgen som ska tävla, och Elma som ska vara domare, och spela upp intron till olika låtar från sin i-pod. Den som först känner igen låten ska ropa sitt namn, och därefter säga låtens titel eller gruppens – det räcker med att kunna någon av dessa två uppgifter för att få en poäng. Först till tio poäng vinner.
Förr i tiden, när Elma och Jörgen var tillsammans och bodde ihop, körde vi ofta den här tävlingen, nästan alltid med mig som vinnare. Vindarna ser dock ut att ha vänt, för ikväll tar Jörgen raskt med ledningen med både 4-0 och 5-0. Jag har svårt att uppbåda någon större entusiasm för tävlingen, det känns helt enkelt inte särskilt viktigt att vinna. Jag orkar inte ens skylla mitt underläge på urvalet av låtar i Elmas i-pod, som mest består av vad man skulle kunna kalla ”alternativ rock”, vilket passar Jörgen som hand i handske, tycks det. Min specialitet i introtävlingar har alltid varit åttiotalshits. De intron jag varit snabbast med att ta genom tiderna är Samantha Fox’s ”Touch me” (0,5 sekunder) samt Prince’s ”Kiss” (0,75 sekunder). Men nu verkar jag alltså vara på väg mot en storförlust, alltmedan Jörgen plockar poäng på det ena introt efter det andra till låtar av Foo Fighters och Mando Diao.
När jag tränade Aikido som 14-åring, lärde min sensei mig att man skulle gå in i en strid med mentaliteten att den redan var förlorad. Detta skulle på något vis leda till att man blev likgiltig inför kampens utgång, vilket i sin tur skulle resultera i att man vann. Jag förstod aldrig riktigt hur det där var tänkt att fungera, men testade ändå knepet i ett slagsmål på min högstadieskola. Dessvärre funkade det inget vidare, jag vann inte striden, utan fick istället ganska rejält med stryk. Men nu, när jag som 26-årig man sitter hemma hos Elma och tävlar i introigenkänning, tycks min likgiltighet inför min egen stundande förlust faktiskt ge resultat: jag plockar plötsligt flera poäng i rad, och börjar knappa in på Jörgen i rask takt. Men Jörgen tar några poäng han också, snart står det 9-8 till honom, och matchen kan komma att avgöras i och med den kommande låten. Den går igång, och jag känner omedelbart igen det atmosfäriska introt till Brian Eno’s ”Deep Blue Day”. Jörgen ser frågande ut, han känner inte igen låten. Jag ropar ut mitt namn, och ska precis till att säga de fem ord som ska ta mig upp på samma poäng som Jörgen, när jag inser att jag är på väg att svara helt åt helvete fel. Låten ifråga är inte alls ”Deep Blue Day”, det är någon annan, och jag vet vilken det är… men vad heter den? Vad heter den nu igen? Den heter… ”Du har tio sekunder på dig att svara” säger Elma. ”Eeh…FLEETWOOD MAC! ALBATROSS!” nästan skriker jag. Ställningen är 9-9.
Inför det avgörande introt förklarar Elma att den här gruppen har spelats innan i tävlingen, och att vi därför måste kunna både låtens titel och gruppens namn för att få poäng. Hon trycker igång introt, det är idel p3-rockiga elgitarriff, och jag hinner tänka att jag är körd innan jag hör Jörgen ropa ut sitt namn. ”FOO FIGHTERS! LEARN TO FLY!” vrålar han triumferande. ”FEL!” vrålar Elma tillbaks, för att sedan klargöra att gruppens namn visserligen var rätt, men låttiteln fel. Ingen poäng!
Enligt reglerna har jag nu fram till den första refrängen på mig att gissa låttiteln, lyckas jag inte med det går vi vidare till nästa låt. Jag känner definitivt igen låten som spelas, och har hört den förut, men vad den heter kan jag inte för mitt liv komma ihåg nu. Jag försöker tänka framåt i texten, och komma på vad det är Dave Grohl sjunger i refrängen, för att kunna gissa på det, i brist på annat. Endast någon sekund innan refrängen ska dra igång tror jag att jag har det, och säger tvekande ”Ehh… Monkey… Wrench?”. ”Rätt!”, bekräftar Elma. 10-9 till mig. Segern är min. Jag firar med att tända en Marlboro Light och öppna en Oranjeboom.
När tävlingen oss män emellan nu är avklarad och jag bevisat min dominans, kan vi börja tala med varandra som normala människor. ”Går det egentligen att knulla med B12-brist-somnad kuk?” frågar jag Jörgen. ”Njaeh… alltså, jag provade ju att runka häromdagen, bara för att se hur det skulle kännas. Men alltså, när jag… fick utlösning, det var inte speciellt skönt” blir svaret. Min och Jörgen diskussion avbryts när vi båda får SMS nästan samtidigt.
SMS:et jag fått är från Jenny som, berättar att hon och Niklas nu sitter på indiska krogen Sapla, och undrar om inte jag ska komma dit. Efter att ha segrat i introtävlingen, och dessutom nyss öppnat en Oranjeboom, känner jag mig ganska bekväm där jag sitter, och svarar därför att jag kommer lite senare, såvida inte Jenny och Niklas inte vill komma hem till Elma, det vill säga. Jenny skickar snart ett SMS, vari hon replikerar med frågan ”Har ni någon dricka?”. Jag svarar att det finns folköl och vin, men att de för säkerhets skulle bör ta med sig egen alkohol.
Det SMS som Jörgen fick var från Annika, en tjej han knullat med några gånger, som förmodligen är förälskad i honom, och som nu vill veta vad han gör ikväll. Jörgen svarar att han är ”hemma hos sitt ex, doppar morot, och är nostalgisk”. Det finns en viss sanning i detta, eftersom Elma faktiskt har ställt fram morotsstavar och en skål med dipp. Jörgen högläser både Annikas SMS och hans eget svar för mig och Elma, mycket nöjd med sin egen lustighet. När Annika endast några sekunder senare svarar med följdfrågan ”Knullar ni?” i ännu ett SMS undrar Jörgen vad jag och Elma tycker att han ska replikera. Vi kommer efter en kort diskussion fram till att ”Definiera ’knulla’” är ett bra svar, vilket Jörgen också skriver och sedan skickar.
Detta blir början på en utdragen SMS-dialog mellan Annika och Jörgen, där den senares meddelanden i praktiken dikteras av mig och Elma; Annika skriver ”Ja eller nej?”, vi svarar ”Allt är inte svart eller vitt här i världen”, Annika frågar än en gång ”Ja eller nej?”, vi svarar ”Men du måste faktiskt ta hänsyn till kontexten”, Annika skriver ”Nu skiter jag i det här. Ha så jävla kul med ditt ex, vad ni nu än gör”, vi svarar ”Men lilla gumman, var inte sån!”, och så vidare.
Någon gång strax efter att Annika slutligen tröttnat, och bett Jörgen dra åt helvete en gång för alla, ringer min mobil. Jag svarar i tron att det är Jenny, som ringer för att tjata på mig om att komma till Sapla, men det visar sig att jag har fel. Det är Lina, en tjej från Stockholm jag knullat med några gånger, senast förra helgen, som nu ringer för att hon vill träffa mig. Jag accepterar omedelbart inviten, och stämmer träff med henne på Södervärn om femton minuter.
När jag avslutat det korta samtalet, halsar jag den folköl jag har kvar, reser mig upp, och förkunnar att jag nu ska ”gå hem”. Jörgen och Elma, som hört samtalet, undrar vad jag menar med det, eftersom jag så uppenbart ska träffa den där tjejen jag nyss pratade med. Jag svarar tvekande att det är med henne jag ska ”gå hem”, vilket leder till att Jörgen och Elma anklagar mig för att överge mina vänner så fort jag har chans att ”få fitta”. ”Du sticker iväg så fort du tror att du ska få fitta! Om du nu vill träffa den här tjejen så gärna så kan du ju be henne att komma hit!” säger Elma till mitt ansikte, med ögonen uppspärrade i en blandning av bestörtning och besvikelse. Jag inser att hon givetvis har helt rätt, men vill ändå inte ge mig i den här diskussionen, och svarar därför: ” Meneh… det är ju knappast som att jag gör nånting taskigt mot dig? Eller hur?”. Argumentet haltar betänkligt, jag vet ärligt talat inte ens riktigt själv vad jag menar med det, men Elma svarar inte, utan vänder mig istället ryggen. Jag tar Jörgen i hand som avsked och lämnar Elmas lägenhet.
4. Någon kan komma och kräva dig på pengar.
På vägen mot Södervärn drabbas jag av vad man skulle kunna kalla dåligt samvete: "Vad gör jag egentligen? Hur kan jag lämna mina vänner på det här viset?" tänker jag. När jag träffar Lina, som kommer cyklande, frågar jag därför, efter det obligatoriska hälsningshånglet, om hon inte vill följa med mig hem till en av mina kompisar. När hon fnittrande och gurglande svarar ”Jaaaa! Ååh, kompisar, va kul!” inser jag hur full hon är.
Tio minuter senare sitter jag återigen i Elmas soffa, den här gången med Lina bredvid mig. Jörgen och Elma sitter i varsin fåtölj, och försöker föra en diskussion kring litteratur. Jag har emellertid svårt att delta i den, eftersom Lina konstant pressar sitt ansikte mot mitt, och kör in sin tunga i min mun. Stämningen är underlig. Elma och Jörgen pratar med varandra, medan jag och Lina mest sitter där. Elma, som är ett stor beundrare av Stig ”Slas” Claesson, går av någon anledning iväg och hämtar en av sin favoritförfattares böcker, den heter något med ”Västergötland” ser jag i ögonvrån, och har två stora hakkors på omslaget. ”Alltså, jag gillar ju den här, men jag kan inte läsa den på bussen…” säger Elma. Ingen, varken jag eller Lina eller Jörgen, svarar något. Elma börjar då läsa högt ur boken, vilket får Lina att reagera: hon avbryter hånglet och tittar på mig med tveksamt ansiktsuttryck – uppenbarligen uppskattar hon inte högläsningen. ”Kan vi inte gå nu? Snälla?” viskar hon i mitt öra. Jag tänker att det nog är bäst att göra det trots allt, och kort därefter tar jag farväl av Elma och Jörgen för andra gången den här kvällen.
Så fort jag och Lina kommit ut från Elmas trappuppgång vänder hon sig mot mig: ”Men herregud va det luktade där inne! Det luktade ju verkligen skit! Hur kunde du stå ut med att vara där inne egentligen?”. ”Tjaeh… Elma har ju katt… det beror väl på det, antar jag”, svarar jag, samtidigt som jag försöker minnas om det verkligen luktade så illa inne i lägenheten. Trots min ganska stora näsa har jag alltid haft väldigt dåligt luktsinne. ”Och va vare där för konstiga typer egentligen?” fortsätter Lina, ”Va ere för white trash-människor du hänger med egentligen?”. ”Alltså, dom är ju mina kompisar…” är allt jag kommer för mig att säga. Lina tycks nöja sig med det svaret, hon säger åtminstone inget mer. Jag tänder en cigarett, och vi påbörjar färden mot min lägenhet.
Knullet börjar redan i duschen (Lina ville ta en dusch, dels eftersom hon var frusen, dels eftersom hon kände sig smutsig efter att ha vistats i Elmas lägenhet), och fortsätter sedan i min säng. Efter dryga kvarten närmar sig så klimax, och Lina ber mig att spruta henne i ansiktet. Jag gör mitt bästa för att uppfylla hennes önskan, men trots att jag inte ejakulerat på nästan en vecka, och dessutom åt stekta ägg till frukost imorse, är det inget vidare tryck i sädesledarna denna natt, och det mesta av satsen hamnar på hennes haka och övre bröstparti. Lina tycks dock vara nöjd med min prestation, och efter att vi legat och vilat en stund går hon iväg för att ta ännu en dusch, förnöjt nynnandes.
Jag, som inte pallar med ännu en dusch ikväll, går in i mitt kök, slänger den förbrukade kondomen i slaskhinken och tar en Zubr folköl ur min kyl. När jag på tillbakavägen mot mitt rum/sovrum passerar hallen och högen där mina och Linas kläder ligger slängda, hör jag min mobil pipa till i mina jeans. När jag rotat fram den ur byxfickan ser jag att jag har fått SMS av Jenny, som skriver:
”Tänkte ni boom boom long time eller? Jag och Niklas är hos Elma nu och jag vill fortfarande träffa dig”
Jag slänger tillbaks mobilen i klädhögen utan att svara på SMS:et. Sedan går jag och sätter mig i min soffa och sätter igång min laptop, som står på soffbordet. Jag tar på det senast nerladdade avsnittet av ”True Blood”, lutar mig tillbaks, tar en klunk av folkölen och tänder en cigarett.
Det är i den positionen jag befinner mig när Lina gör mig sällskap i soffan, iklädd en handduk. Hon sätter sig och tittar på skärmen, medan hon smeker mig över axlarna. Barflickan Sookie har just knackat på hemma hos mystiska men snälla vampyrkillen Bill – men det är minsann inte han som öppnar, utan ett gäng andra vampyrer, samtliga med blottade huggtänder och blod runt munnarna. De försöker uppenbarligen använda vampyrhypnos på Sookie, vilket också bekräftas när hon ställer frågan ”Are you tryinna glamour me?”. ”Men va ere här egentligen? Va tittar du på för konstiga grejer?” undrar Lina med tveksamt tonfall. ”Det är ’True Blood’. Det handlar om vampyrer.” svarar jag, irriterad över att hon får för sig att prata mitt i en scen. Lina suckar uttråkat och lutar sig tillbaks i soffan.
Några minuter senare lutar sig Lina återigen mot mig och frågar: ”Du… kan vi inte… titta på porrfilm?”. ”Vadå? Gillar du porrfilm?” säger jag förvånat. Bill har precis berättat för Sookie om Hep D, en blodsjukdom som endast vampyrer kan drabbas av. ”Nä… men jag tänkt att du kanske skulle göra det” väser Lina, kastar av sig handduken och tar tag om min kuk. Jag funderar någon minut på om jag vill kolla på porr eller inte, alltmedan Lina försöker runka min alltjämt slappa kuk. ”Sam, you think Sookie is gettin serious bout that vampire?” frågar den kaxiga svarta barflickan Tara sin chef.
Kuken svullnar till slut en aning, så jag stänger av ”True Blood” och börjar leta runt bland den streamade porr som finns utbjuden på nätet. Den halva svullen visar sig dock ha lovat runt men hållit tunt, ty fem minuter senare sitter jag och Lina och tittar på hur en liftande tjej suger av en kille i en bil på en amerikansk ökenlandsväg, och kuken har ännu inte uppnått samlagsduglig styvnad. Penis tycks alltså ha gjort sitt för ikväll, och jag känner mig uttråkad. Jag tar min folkölsburk för att ta en klunk, men märker att den är tom, så jag säger att jag ska ”hämta en öl”. Sedan reser jag mig upp ur soffan och går mot mitt kök. På vägen dit får jag syn på min mobil. Jag tar upp den och ringer Jenny. Musik och samtal hörs i bakgrunden när Jenny svarar. ”Är ni kvar hos Elma?” frågar jag. ”Jaja”, svarar Jenny, ”tänkte du komma hit eller?”. ”Ja, jag tänkte det. Jag kommer snart.”, säger jag. Jag börjar ta på mig mina kläder. Lina, som har hört samtalet, frågar ifrån soffan: ”Men… ska du gå… nu?”. ”Jepp”, svarar jag.
När jag ska ta farväl av Lina på gatan utanför mitt hus, vägrar hon att ge mig en kram eller att ens ta min hand. ”Du är ju verkligen helt sjuk i huvudet… att bara… sticka ifrån mig på det här sättet… Du kan verkligen dra åt helvete” säger hon med vibrerande röst, som om hon var nära att börja gråta., vilket hon kanske också är Sedan sätter hon sig på sin cykel och försvinner iväg runt ett hörn. ”Ha så kul i Mexiko!” ropar jag efter henne. Detta ropar jag eftersom Lina om en vecka ska åka till Mexiko för att göra nåt slags volontärarbete.
När jag gått några kvarter hittar jag en cykel stående olåst på trottoaren. ”Buddha provide” säger jag för mig själv, sätter mig på cykeln och börjar trampa. Jag märker snart att bakhjulet är punkterat, men att det ändå går att cykla utan problem.
5. Spela snålt.
Jag sitter i Elmas lägenhet för tredje gången ikväll, dock inte i soffan, utan i en av hennes fåtöljer. Jörgen har gått hem, Niklas och Jenny sitter i soffan. Niklas har tagit med sig en flaska rom, och jag blandar till en rum’n’coke med lite av den Cola som Jörgen har lämnat kvar. Jag halsar glaset och tar några klunkar folköl, innan jag börjar blanda en ny grogg.
De djupa samtalen och diskussionerna har helt försvunnit ur umgänget, istället domineras konversationen av spridda utrop och tillkännagivanden. Elma och Jenny turas om att byta låt på i-poden var trettionde sekund. Jenny ställer sig upp för att dansa. Jag tänker att hon nog kommer att slå ut det där fulla glaset vin som är stående på kanten av Elmas soffbord, men orkar inte säga något. Jenny slår mycket riktigt strax ut glaset och vin rinner ut över hela Elmas soffbord och ner på golvet.
Jenny sätter sig i mitt knä, trycker sig mot mig, slår armarna om min hals, och ropar i mitt öra: ”Åh, så kul att du är här! Jag trodde du undvek mig ikväll!”. Jag vet inte vad jag ska svara, så jag säger inget. Jenny börjar pussa mig över hela ansiktet, och fortsätter göra så, tills Elma, som ligger på knä på golvet och torkar upp utspillt vin, säger ”Men kan ni sluta med det där eller? Förresten är det nog dags att ni går nu”.
Jag ligger i min säng i min lägenhet. Jag har nyss somnat och nu drömmer jag. Jag är en väderballong som stiger upp genom molnen, högre och högre svävar jag. Snart glider jag upp genom atmosfären och ut i etern. Härifrån kan jag se solsystemet, med solen och alla planeterna; Mars, Jupiter, Neptunus.
Jag tänker att eftersom jag är en ballong fylld med gas borde jag spricka snart, här finns det ju ingen luft som kan göra motstånd mot trycket inifrån ballongen. Vidare funderar jag på vad som kommer att hända när jag väl spricker. Eftersom ballongen är min kropp borde det innebära total förintelse.
Medan jag tänker det spricker faktiskt ballongen, men jag försvinner inte. Istället ser jag en gigantisk skugga, inte av en ballong, men av en människa, breda ut sig över solsystemet, den täcker planet efter planet och tillslut också själva solen. Skuggan fortsätter att sprida sig, och skuggar snart andra stjärnor och även hela galaxer. Snart täcker den hela rymden.
